lajnadensuperfajna

Under den senaste veckan har jag funderat en del angående att vara ensam och vad det innebär. Jag tycker inte att man kan säga att man är ensam för är det egentligen inte. Jag kan köpa det fall man skulle vara den enda människan i världen, men annars tycker jag inte man kan säga att man är ensam. Jag tror det är ett val, man väljer att vara ensam. Ni förstår säkert vad jag menar...Hoppas jag iaf.
Jag tror att fall man känner sig ensam och känner behovet att vilja prata eller umgås, så fixar man det på ett eller annat sätt. Viljan är starkare än något annat. Jag tror inte på att man är för blyg, utan att viljan inte är stark nog att ge sig själv en spark i röven och skaffa sig ett socialtnätverk.
Det räcker med att jag ser hur jag själv är. Behovet hos mig att umgås med människor är inte speciellt stort, inte efter jobbet iaf. Det räcker med det sociala jag får där och när jag kommer hem vill jag bara vara. Sen får jag ju det sociala under träningarna men där bestämmer jag själv hur mycket jag vill "umgås" med dom andra. Jag trivs med att göra saker själv, men är det någon gång som jag känner att nu vill jag ha med någon här, så fixar jag det. Det är sällan jag hoppar att göra saker bara för jag är själv, tvärtom skulle jag vilja säga.


Det jag vill säga med detta är att du är aldrig ensam, det är bara du som gör dig ensam!



Haré!